Senaste inläggen
Det behövs inte mycket fantasi för att se behovet. Tänk om du som anställd ser att den privata vårdcentralen väljer att spara pengar genom att inte remittera patienter vidare för fysiska eller psykiska undersökningar som inte kan göras på vårdcentralen. Tänk om du som lärare ser att skolan sätter i system att ge betyg som eleven egentligen inte förtjänar , för att skolan inte ska få dåligt rykte. Tänk om d u som vårdanställd ser att de gamla inte får den vård som behövs för att budgeten ska hållas till varje pris, eller för att vinsten inte ska naggas i kanten.
I offentligt driven vård har d u då något som kallas meddelarfrihet och den som vänt sig till en tidning har meddelarskydd – myndigheten får inte ens efterforska källan. Detta finns inte minst för att anställda ska kunna slå larm om missförhållanden utan att oroa sig för personliga konsekvenser.
Problemet är att det inte fungerar på samma sätt i privat driven vård. Men glädjande nog finns nu en spricka inom borgerligheten i denna sak. Folkpartiet kritiserar nu öppet Moderaterna för att de inte tagit itu med problemet.
Landstingsråden i Stockholm, Birgitta Rydberg och Anna Starbrink (båda FP) skriver i går i DN: ”Meddelarfriheten bör självklart gälla alla sådana verksamheter som bedrivs på uppdrag av det offentliga med finansiering av skattemedel. Meddelarskyddet för en sjuksköterska ska inte vara beroende av vem arbetsgivaren är.”
Rätt. Fast egentligen är problemet större än så. För i privat vård har ägaren också en ekonomisk drivkraft för att göra fel. Det konstiga är att de borgerliga som annars betonar vikten av ekonomiska ”incitament”, alltså drivkrafter, inte förstår att drivkrafter som dessa lätt leder fel när det handlar om människor. Att bygga ett hus är en sak. Då kan en kravspecifikation sättas upp. När huset ska fyllas med innehåll krävs dagliga beslut där vinsten som drivkraft riskerar att leda helt fel. Men meddelarfrihet minskar riskerna.
Julhelgen blev till ännu ett misslyckande för den svenska järnvägen. Allt fler ställer sig frågan vad som gått så snett. Många skäller förstås fortfarande på SJ. Det beror i hög grad på att allmänheten inte har klart för sig vad som skett på järnvägens område de senaste decennierna.
Från ett sammanhållet SJ där ansvaret vid problemen är tydligt, har vi fått ett fragmenterat system där ingen tar ansvar för helheten. Jag som efter bästa förmåga motarbetat förändringen är förstås ledsen över att Socialdemokraterna bär ett så stort ansvar för försämringen. Men värt att hålla i minnet är att de borgerliga i varje steg applåderat utvecklingen, i den mån man inte tyckt att det gått för långsamt.
Därför är det så intressant att en före detta Moderatledare, Ulf Adelsohn nu vågar svära i den Moderata kyrkan genom att peka på de problem splittringen i åtta eller nio statliga järnvägsföretag skapar. Han har ingen färdig lösning. Det han begär är heller inte något mer än en utredning av hur systemet kan göras effektivare.
Men redan där får han nej av regeringens infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M). Vari består då skillnaden mellan Adelsohn och Elmsäter-Svärd. Jag misstänker att det handlar om kunskap. För Adelsohn har som styrelseordförande i SJ sedan 2002 skaffat sig gedigen kunskap på området. Dessutom tillhör han den politikergeneration som minns argumenten för ett sammanhållet SJ. Ministern däremot lever i nuet, saknar uppenbarligen kunskap på området och tror på en nyliberal ideologi även när verkligheten visar behov av något annat.
När de två diskuterade saken i P1-morgon på måndagen deltog också Trafikverkets färska generaldirektör Gunnar Malm i samtalet. Inte heller han stödde Adelsohn. Vem skulle förresten ha trott det? Det var Malm själv som utredde sammanslagningen av Vägverket och Banverket för att sen, mot tidigare förnekanden, ta över den skutan. Adelsohns förslag går däremot tvärt emot det Malm – av sina anställda halvt på skämt kallad Galne Gunnar – själv gjort karriär på.
Går det då överhuvudtaget att återreglera denna bransch? Det går knappast fullt ut på kort sikt. De EU-drivna förändringar som underlättar för gränspassager bör förresten bli kvar hur som helst. I övrigt handlar det om att minska effektivitetsproblem som uppstått när många aktörer vill ta del av transportkakan utan att någon tvingas ta ett långsiktigt ansvar.
1972, när jag var ung, så föreställde sig en brittisk barnboksförfattare, Geoffrey Hoyle, att vi 2010 ”skulle gå omkring i overaller, köra elektriska bilar, använda tv-telefoner och endast arbeta tre dagar i veckan. Allt detta enligt Henrik Berggren på DN:s ledarsida, som konstaterar att man ofta fått rätt vad gäller den tekniska utvecklingen, men ”tredagarsveckan gäckar oss fortfarande”, som han skriver.
Tja vi är ju allt längre från overallerna också. Det småskaliga och variationerna har onekligen vunnit över konformiteten. Det har skett så till den milda grad att många nu gillar den även om den som på järnvägen får gå ut över effektiviteten, och på det sociala området får gå ut över jämlikhet och genom skapandet av nya klyftor. Men tredagarsveckan är också värd att fundera över.
På Aftonbladets s-märkta ledarsida skriver Katrine Kielos tänkvärt om skillnaden mellan konsumtionskritik och tillväxt - kritik. Konsumtion är som hon säger inte tillvarons mening. Blir den det blir det ett problem. Tillväxten däremot är ett lands förmåga att producera vad man vill ha. Vad man sen väljer att göra är en annan sak.
Hon hänvisar till ekonomerna Joseph Stiglitz och Amartya Sen, som till OECD föreslog att BNP-måttet, som hon skriver uppfanns för att mäta krigsproduktion, måste kompletteras med mått på ”lycka, livskvalitet och fördelning av välstånd”. Det borde vara en analys som det är lätt för vänstern att ställa upp på skriver hon. Det borde det vara.
Så frågan är om inte tredagarsveckan måste upp på bordet igen. För nog är det även i den borgerliga arbetslinjens tid – den där som tvingar även sjuka att jobba – så att det finns annat än arbete här i livet. Att sextimmarsdag med bibehållen lön inte är att tänka på om vi vill behålla näringslivets konkurrenskraft, betyder väl inte att vi inte kan tänka i andra banor. Vad vi väljer att göra med tillväxtens frukter – frukterna av arbetet – vare sig det gäller privat mot offentligt eller vad gäller pengar och tid – är viktiga val.
Valet i Elfenbenskusten för en månad sen, slutade i katastrof. Valets förlorare, den sittande presidenten Laurent Gbagbo, vägrar avgå. Valets segrare, Alasanne Ouattara sitter nu på ett hotell i den tidigare huvudstaden Abidjan skyddad av FN-trupper, medan Gbagbo har fortsatt kontroll över landets militär.
Gbagbo hävdar att han vunnit valet sen sju valdistrikt underkänts i det muslimska norr, Ouattaras starka fäste. Men ingen i omvärlden, vare sig FN eller den Afrikanska Unionen, stöder den versionen. I stället talas nu 15 västafrikanska ledare mer eller mindre öppet om militärt våld som en lösning om Gbagbo vägrar avgå.
Problemet med hot som dessa är att de riskerar att bli verklighet därför att de måste bli verklighet om inte de som hotar ska ses som förlorare. Vi såg samma spel i Europa 1999, när Nato till sist hotat så länge att bombkriget mot Kosovo och Jugoslavien till sist sågs som nödvändigt för att inte tappa ansiktet, även om de flesta nog såg ett bombkrig som en icke-lösning på en etnisk konflikt. Bättre hade varit att tvinga fram fredssoldater.
Den svenske Socialdemokraten Pierre Schori var 2005-07 FN:s sändebud i landet. Schori jämför i gårdagens DN Gbagbo med Jugoslaviens Slobodan Milosevic genom att han på samma sätt som denne, gjort sitt bästa för att spinna på etniska motsättningar. I det här fallet genom att se ner på folken i norr. I Elfenbenskusten kompliceras läget av att det finns milis och rebellsoldater kvar i både väster och norr efter inbördeskriget 2002, som avslutades med att FN-trupper släpptes in i landet.
Här finns också hoppet om att ett krig ska gå att undvika i den mån dessa FN-trupper kan se till att mot sättningarna mellan etniska grupper inte går över till massmord på det sätt vi såg i Rwanda 1994.
De förfärande brott som då begicks är ju skolexemplet för dem som ser en aktiv krigspolitik under namnet ”humanitära interventioner”, som en attraktiv lösning för att förhindra våld.
Jag ser det resonemanget lite som när dödsstraffsförespråkare tar exempel på hur Du själv vill behandla den som dödar din son eller dotter. Du vill sannolikt hämnas. Men det betyder inte att dödsstraff är rätt metod.
Jag vet, ekonomiskt var 2009 det verkliga skitåret. Så långt hade den förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin (M) rätt även om ordvalet inte var så vackert. Krisen på hösten 2008 gav en industrikris som följdes av en arbetslöshetskris. Regeringen gynnades därpå politiskt av en snabb ekonomisk rekyl. Fem procents minus 2009 ser nu ut att bli över sex procent plus det år som nu avslutas. Hela tappet är inte återtaget. Men det gör livet bättre och många glada.
Samtidigt har börsen gått upp två år i rad efter att allt gick rakt ner i källaren hösten 2008. Hela tappet är inte återtaget. Men i kombination med sänkta skatter för många löntagare blev det tillräckligt många för att väljarna i valet skulle acceptera en politik som tydligt gynnar dem som redan har.
Till det bidrar nog också att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har opinionssiffror som ingen annan. Folk gillar uppenbarligen en Göran Persson lookalike. Men när alternativet är en opposition utan ledare, så är det förstås lättare att bli populär. För nån ska ju leda landet.
Tyvärr är Reinfeldt en ledare som berömmer sig av att det går bra för Sverige trots att arbetslösheten befinner sig på en nivå som ingen kan vara nöjd med. Samtidigt är det som de borgerliga sa före valet; att nio av tio i alla fall har jobb. Ska vi nöja oss med det? Till det ska läggas alla som nu ställts helt utanför trots att förra valet vanns på löftet att utanförskapet skulle minska. De sjuka som tvingas till arbetsförmedlingen är det tydligaste exemplet. Men de många som går på en arbetslöshetsersättning som inte duger bör också uppmärksammas.
Om 2011 inte ska bli ännu ett skitår för Socialdemokraterna och hela arbetarrörelsen, så måste vi få en partiledning som förstår att man inte vinner val genom att kompromissa på den punkten. De sossar som talar om att partiet i valrörelsen talade för mycket om dem som inte har jobb och därmed försummade dem som har jobb, har gått på Moderaternas fördomar. Alltför många väljare gjorde det. Men om Sossarna som helhet gör det, då har vi många skitår framför oss.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 | 12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|